Trä - Masur

Masur använder jag till knivar, askar, kosor, mm. Jag letar själv efter masuren på södersluttningarna av lågfjällen där kvalitén enligt mig tycks som bäst, senvuxen med tät mönstring.

MasurbjörkRotmasuren kräver erfarenhet att hitta till skillnad från vrilar som det relativt finns ganska mycket av, men det är däremot inte så hög procent som håller fin kvalitet. Jag tar bara vrilar som är grovbarkade utan barkinskott, vrilen ska heller inte sitta så högt på stammen, inte gärna högre än 1,5 m. Desto närmare marken ju långsammare har den vuxit.

Finaste vrilarna har en grov bark med små prickar som är utskott i veden, den är mycket ovanlig och sitter väldigt nära marken. Hittar man en sådan så kan man vara ganska säker på att även rotmasur finns under stammen i trädets rotsystem. Rotmasur liksom vrilar finns på många olika träslag, men jag intresserar mig mest av björk, sälg, al samt rönnmasuren.

Överlägset snyggast är rotmasuren särdeles rönn, men rönnmasuren är mycket ovanlig och återfinns endast i kustlandet. Björkmasuren är vanligast och lättast att hitta, rotskott finns oftast i anslutning till stammen men kan även finnas någon meter från björken. De masurknölarna är oftast större upp till 40-50cm är inte så ovanligt. Al och sälg är också vanliga i kustlandet men tät och risig skog kan göra det svårt att hitta de gamla sälgarna som har rotmasur.

Både alen och sälgen är ofta svårt angripna av förruttnelse och hål så riktigt fin sälgmasur är inte heller så enkelt att hitta. Även gran kan ha en fin rot och stammasur men de flesta vet inte hur den ser ut på granen så den tas sällan åt. Granmasuren är mycket ljus så man måste färga den i färdigt alster annars framträder inte ådringen.
All masur måste kokas omgående när den är hämtad från skogen, man bör hugga sitt slöjdmaterial under månvarv 9-11 alternativt 3-4.

När man kokar träet använder jag en vedeldat vattenkokare på ca 200 liters vattenmängd. Till det har jag ca 3 kilo salt samt 1 kg socker, saltet gör så att träet inte spricker och när det torkar hjälper sockret till att behålla färgen från färgningen. Masuren läggs ned sedan sockret och saltet smält och vattnet har en temperatur på ungefär 70 grader.
Träbitarna sjunker till botten när de är råa, sedan låter jag dem sjuda tills dom flyter upp till ytan då är de klara, detta brukar ta 5-12 timmar beroende på storleken på bitarna.

När träet kallnat någon timme så lossar jag försiktigt på barken, sedan limmar jag dagen därpå alla snittytor med lim, tex trälim.

Sedan är det viktigt att inte utsätta träet för ljus första tiden efter kokning, man bör förvara träet mörkt och inte för varmt de första månaderna. Ca ett halvår senare flyttar jag träet till rumstemperatur där det ska förvaras minst ett år innan jag slöjdar av det.

 

Färgning av trä

Färgning har gjorts genom alla tider, förr kokades avkok av bark, fett (klövfett)och urin, nu blandas barkpulvret direkt i ammoniak och samma resultat uppnås.

Däremot så är det mycket viktigt när och hur barken skördas, barken bör tas vid fullmåne då innehåller barken mer pigment, detta ser man mest på albarken och sälgen.

Roten innehåller nästan dubbelt så mycket pigment som barken på stammen därför tar jag alltid rotbark till färgning.
Albarken är rödare före löpen därför föredrar jag att ta bark månvarv 4 alternativt månvarv 5. Björkbarken är gul och mycket snygg att efterfärga trä, tex askar och kosor. Man tar lagret som är mellan nävret och veden, denna tas vid löptid då släpper den lätt.

Jag använder ej bark från grövre björkar än ca 10 cm i diameter och ej björk som stått för blött. Sälgbark är ljus och passar bättre till skinngarvning än färgning av trä men används vid saknad av al.