Slöjden

Att kunna slöjda bruksföremål lärde jag mig redan som barn av den äldre generationen. Förr var det viktigt att själv kunna tillverka och underhålla det mesta som behövdes till vardags.

Allt hade sin funktion och form att kunna packas och flytta, nu liksom då ville vi tillverka vackra föremål. Idag så har naturligtvis teknikerna förfinas men grunden finns fortfarande kvar i bruksslöjden.

Här är ett axplock av min slöjd allt från rena bruksföremål till förfinade samlarobjekt.

Knivarna

Kniven är ett mycket viktigt verktyg som värderas och vårdas väl av samerna, kniven finns i många olika modeller och storlekar för allehanda olika sysslor. Som tillverkning av hård och mjuk slöjd, vid renmärkning och slakt.

Kniven används av både män, kvinnor och barn, vid måltiderna används kniven som bestick, vid renmärkning används en speciell ”märkarkniv” som har ett stål av en hårdhet så att inte snittet i örat på kalven blöder så mycket.

Männen har även en stickarkniv till att avliva matren med, knivbladet måste ha en längd på 130-140 mm och en bredd på max 15 mm. Huggaren en stor och tung kniv med ett blad på ca 250 mm som används vid slakt och som liten yxa när ris och klen ved ska samlas som bränsle. Kvinnor har en mindre slidkniv som oftast sitter i ett gehäng.

Helhornskniven

HelhornsknivHelhornskniven är inte en typisk traditionell samisk kniv utan en nyskapad knivtyp. Helhornskniven slog igenom på 50-60 talet då intresset för sameslöjd ökade på den internationella marknaden.

Från 80-90 talet har det skett en enorm utveckling av helhornskniven. Min helhornsmodell är av syd/centralsamisk karaktär där flätmönster och genombrytningar av hål ofta förekommer.

Jag har sällan och aldrig något lager av helhornsknivar vilket innebär att varierande leveranstider och priser förekommer. Priserna varierar på storlekar och bladmodell samt gravyrens omfattning. 

Förfinad brukskniv

Brukskniv förfinadSamlarkniven är en förfinad brukskniv av halvhornsmodell med ett finare blad i damask eller mosaiksmide.

På grund av bladens status och kostnad blir priset på samlarkniven betydligt högre än brukskniven. Även gravyren är mer påkostad och ofta även genombrytningar och hål i slidan.

Samlarkniven går även att specialbeställa. 

 

 

Brukskniv

BruksknivBrukskniven gör jag normalt i 3-4 olika modeller med ett handsmitt blad av dem absolut bästa smederna som finns.
Märkarkniven har ett blad på ca 50-60 mm och ett rätt så kort skaftt för att kniven ska ligga rätt i handen när renkalven ska märkas.

Märkarkniven är av halvhornsmodell eller av masur med ett horninlägg i slidan, skaftet är av horn och masurrot färgat med albarksavkok.

Stickarkniven är en normalstor kniv med att 130 mm långt blad och ett skaft och slida av horn och masur.

Jakt och fiskekniven är en modell av kniv som är mer anpassad efter jägarens och fiskarens behov än av samisk tradition, denna kniv har ett rostfritt blad på ca 80-100 mm.

Alla knivarna är gjorda i endast ett exemplar med absolut bästa material och traditionell gravyr. 

Smyckekniv

SmyckeknivSmyckekniven är ett smycke och inte en kniv att använda, kniven bör inte ha en större totallängd kniv/slida på mer än ca 100mm.

Smyckekniven används ofta av kvinnor och anses vara ett mycket exklusivt smycke, på grund av knivens storlek så berörs inte smyckekniven av knivlagen och får därmed bäras på allmän plats.

Jag gör smyckekniven i två modeller en helt i horn och en i halvhornsmodell. Knivarna är en förminskad modell  av de vanliga (större) knivarna vilket gör att smyckeknivarna är betydligt svårare och mer tidsödande än normalstora knivar att tillverka.

Ofta använder jag också guld och silver i mellanläggen på dessa knivar. 

Kosa

KosaFörr hade man var sin kosa vuxna som barn, denna användes som drickesskopa och hängde i bältet och man nyttjade även kniv och sked som matbestick.

kosan har ett kort och greppvänligt skaft med ett hornintarsia som graveras vackert. Träslaget är från björkvril eller rotmasur av tex rönn eller al.

Materialvalet är mycket viktigt eftersom dryckesskopan ska klara både snö, värme och kyla samt spänningar som bildas i träet då varmt kaffe hälls i.

Sedan ska träet ha en vacker ådring samt lagom senvuxet trä. 

 

Smörask

SmöraskI dag används asken av renskötare och jägare som förvaring i ryggsäcken åt smör, utseendet på askarna kan variera mycket beroende på slöjdarens skicklighet och traditionskänsla.

I skogslandet har även handel med ortsbefolkning och nybyggare medfört att svepta askar ofta används, man bör vara mycket noga med materialval när smöraskar ska göras. Smör är känsligt och tar lätt smak av trä, t.e.x. sälg,  rönn eller al är olämpligt att använda. Björkvril eller björkrot masur är trämaterial som bör användas, vad man bör betänka att inte använda saltkokade vrilar dom kan ge en besk smak åt smöret. Storleken varierar ganska mycket men dom askar jag gort åt renskötarna kring Arvidsjaur skogssamebyar är ca 10-15 cm.

Förr så ärvdes många bruksföremål från generation till generation bruksslöjden hade mycket hög kvallite och lång livslängd, jag har sett mycket gamla askar i bruk hos renskötare i södra norrbotten och i västerbotten.

Rensmör har inte används i någon större omfattning i skogssamisk miljö p.g.a. svårigheten att bevara och lagra det, det var även mycket tidskrävande att göra smör. Rensmör åts till magert kött och framförallt till torkad fisk, fram till 13-19 augusti så användes renmjölken främst till osttillverkning då det ansågs för varmt att göra smör. Och vid allhelgona helgen så upphörde oftast mjölknigen av vajorna.

Tillverkningen av rensmör skilde sig mycket från svenskarnas tillverkningsmetod i forna tider, samernas smör gjordes på följande sätt, löpe lägges i kall renmjölk som då löper och blir tjock 2) stampas med en klubba av björk tills massan slutat klimpas 3) röres med tvära, att det blir tunt; 4) uppvärmes;  5)  tväras igen; lägges i en ren vom och piskas eller kubbas; 6) lägges i bytta eller i blåsor om det skulle förvaras till vintern.     
 

Skåltrumma

SkåltrummaUnder 1600-talet skickades många missionärer till Sameland för att utrota samernas gamla religion. Den svenske kungen Karl XI var fast besluten att göra samerna till goda kristna.

Han befallde därför år 1685, att ting skulle hållas i hela svenska Sameland. Samerna befalldes att ta med sig sina trummor och komma till tinget. Alla trummor samlades in och brändes. De betraktades som djävulens särskilda redskap.

Ute i markerna förstördes också hänsynslöst samernas heliga platser. Offeraltare revs och de uråldriga gudabilderna slogs sönder. Den som gömde sin trumma fick ”slita spö” på tinget. Den som trilskades och inte lät sig piskas till att bli kristen, dömdes till döden. 

Kasttömmen

KasttömmenKasttömmen, lasson eller sjuohpan, är ett av det äldsta och viktigaste redskapen när renskötaren skall fånga in renar vid kalvmärkning och renskillning.

Förr användes tjärad hampa som på denna kasttöm, och en tömring av renhorn.Renskötaren hade alltid med sig sjuohpan, den var livsviktig i det dagliga arbetet i renskogen och på mjölknings vallarna. Renkorna eller vajorna skulle fångas och mjölkas varje dag, så då behövdes kasttömmen och ett skickligt kunnande.

Förr så användes flera typer av töm, vinter sjuohpan  var tvinnad av sarvskinn och senor ca 12-15 meter lång. Sommar sjuohpan var gjord av gran rötter som kokades i fett eller av lin- eller tjärad hampa rep som kunde vara upp till 20-22 meter lång.

Nu mera så används sjuohpan väldigt sparsamt i den moderna ren skötseln, och då den används så använder man syntetiska material. 

Tändsticksfodral

TändsticksfodralTändsticksfodral användes förr när svavelstickor ersatt eldstålet, svavelstickorna var mycket känsliga för fukt och vatten och kunde självantända.

Så en hylsa av horn eller ben var ett väl genomtänkt och praktiskt förvarings sätt, och dessutom estetiskt vackert med möjlighet till vacker gravyr som gjorde alstret unikt och personligt vilket alltid varit viktigt för lappslöjden både förr och nu.

Att hålla tändstickorna torra var absolut livsviktigt då vädret ofta var dåligt med hård vind och regn-snö oväder och temperaturer ner till 30-40 grader kallt så var elden livsavgörande i gamla tiders nomadliv.

Tändstickor användes naturligtvis av både män och kvinnor, till skillnad från kvinnorna så hade männen sina tändstickor i ett fodral inlindat i en skinnpung stoppat i barmen eller i ryggsäcken som tillsammans med en bit torrkött och buljong eller kaffe skulle räcka under dagens renskötartur.

Kvinnorna hade ofta en tändsticksdosa fäst i gehänget och ett i trä inne i kåtan. Kvinnofodralen –doserna var ofta mer påkostade eftersom dom hängde synliga i gehänget.

I västerbotten och södra norrbottens skogssamebyar har det alltid funnits mycket skickliga slöjdare, och slöjdarna har på ett enastående sätt lyckats behålla det gamla kulturarvet i kombination med nybyggarlivet.  

Scarfring

ScarfringScarfringarna eller Tjiebetlijnne har används under många hundratalsår av samerna som extra värmeisolering kring halsen. Scarfen användes till vardagsbruk i renskogen och sitan, till fest eller högtider så användes barmklädet.

I dag så är scarfen mycket eftertraktad och använd av jägare och fiskare samt fritidsfolk som vistas i skog och mark. Förr så tillverkades scarfringarna ofta av älgben, man tog tillvara det kokta lårbenet kapade det och märgen åts.

Man utnyttjade naturens resurser och former som t.ex . Vid val av ben i stället för som vi i dag använder oss av horn. Benet hade fördelen med att vara ihåligt och rätt form, men ben är mycket hårdare och sprödare så sådana scarfringar är mycket svår graverade.

Idag så använder vi oss av renhorn som har flera goda egenskaper som t.ex. är renhornet starkt och tål mycket bra kyla, det är lämpat att gravera på och går att få god finish 

Nålhus

NålhusNålhuset är ett skydd till de så mycket värdefulla synålarna, nålarna var livsviktiga då kläder m.m. skulle tillverkas och lagas. Nålhuset är en del av gehänget som kvinnorna hade och använde i vardagslivet. I nålhuset förvarades synålarna och en bit sena som användes till sytråd att laga och underhålla kläder under dagen.

Tjaskets – En liten trälåda stor som en större tändsticksask användes att lagra och förvara nålar, sena och sylar i. i skogssamiskt område har även en förvaringsrulle av kläde vanligen används och ett betydligt större antal sytillbehör än fjällsamerna.

På mitten av 1900 talet började alltfler nålhus svarvas och samlarna av sameslöjd fick upp ögonen för de mycket vackra gehängen, i dag tillverkas nästan inga gehäng på grund av den stora arbetsinsats och kostnad, att samlarna ej har råd att köpa in ett till sina samlingar.