Kniven är samernas mest använda verktyg

Förr så köptes knivstål vid marknadshelger eller av någon smideskunnig nybyggare, och resterande av kniven gjordes av slöjdaren. Skaftet var oftast av masurbjörk eller rotmasur från sälg eller björk.

Norr om Jokkmokk så var oftast skaften helt i trä med undantag för front biten som sattes för att öka hållfastheten på skaftet. I södra norrbotten och i västerbotten ner till jämtland så gjordes horn skaft på knivarna.

Kvinnoknivarna hade nästan alltid hornskaft och graverades vackert med flätmönster som gjorde skaftet mindre halt. Märkarkniven som användes till att skära bort delar av örat på renarna som kännetäcken för ägaren. Märkarkniven är liten med ett kort smalare blad på ca 55-60mm. Både i norr och söder så föredras ett träskaft för att inte skaftet ska bli baktungt.

Skaftet på märkarkniven brukar inte vara längre än handflatan på ägaren, i norr så används något större och längre blad än i sydsamiskt område. Stålet bör ej vara av rostfritt stål för dom är hårda och blöder mycket, bäst är laminerade smidda blad av smalt och smäcker modell.

Männen hade också en stickarkniv som användes till slakt och avlivning av ren, denna kniv är större med ett blad på 10-12 cm och en horn slida, förutom i nordligaste samebyarna som har träknivar med mycket gamla anor i nordsamisk miljö.

Huggaren eller storkniven används i stället för yxa bland framförallt fjällappen, skickliga slöjdare gör den av horn medan största delen har en slida i skinn. Knivbladet är 20 till 30cm långt och 3-4mm tjockt och omkring 4cm brett.

Kvinnokniven som satt i gehänget hade ofta en slida av skinn med mässing ringar fastsydda och var mycket vanlig upp till Jokkmokk.

Så här beskriver man i mönsterbok i samisk slöjd en nordsamisk kniv. Av nordlig typ så är skaftet helst i trä, helst av en rotknöl, eller av hornskivor, med mellanlägg av näver. Skivor och mellanlägg träs på knivtången och fast nitas genom utslagning till ett nithuvud av den del av densamma, som sticker ut genom den yttersta till en knopp utformade hornskivan.

Nävermellanläggen tjänar samma ändamål som gravyren på hornskaften i Jokkmokk och söderut. Det gör skaftet mindre halt. Slidan till knivbladet göres av horn och holken för skaftet av hembarkat läder, som blir benhårt, när det torkat.

Hornet till slidan ska vara tätt, d.v.s. den porösa delen som transporterar blod till hornet under tillväxtprocessen får inte vara utbredd. Det bästa slidämnet får man från särningen för nostaggen och huvudstammen.

Där är nämligen hornet tätast. Den stora kröken på huvudstammen duger också gott, om inte hornet är av det porösa slaget. Den utvalda hornbiten klyves med såg eller i nödfall klyves hornet med yxa, och täljes på insidan så mycket det är nödvändigt och möjligt av hänsyn till slidans dimensioner. Slidan har nertill en krök eller en böjning i en mer eller mindre trubbig vinkel. Denna krök ger kniven dess karaktär. På insidan av hornhalvorna urgröps plats till knivbladet. De avplanas så att de sluter tätt och ihop nitas med kopparnit. Upptill på hornslidan göres uttag och plats för läderholken.

En eller flera klackar lämnas kvar till fäste för holken. Lädret – helst ej fabriksgarvat läder, man syr lädret kring kniven i fuktigt tillstånd med sentråd kring urtaget, varäfter skaftet får torka. Därvid drar lädret starkt ihop sig. För att skaftet skall kunna lösgöras efter torkning så måste en sticka sitta instucken mellan skaftet och holken.

På utsirningen av slidan lägger man ned mycket omsorg, och alla mönsterelement, såsom uddstick, enkel- och dubbellinjer, sicksacklinjer och sicksackbårder, flätmönster, skrafferade ytor och genombrutna mönster kan komma till användning.

Syd-centralsamiska knivar vars skaft var av horn tillverkades av hornets nostagg eller av nedre delen av hornet ned mot rosenstocken. Skaftet delades ofta in i tre fält med band och flätmönster kantade med stickmönster och ofta i underkant på kniven en skulpterad eller utskuren repstav.

Slidhornet togs från mellan delen av hornet där bak taggen och svårigheten att hitta nog raka och märgfria horn kunde ställa till det för slöjdaren.

Denna typ av kniv är något mer eftertraktad hos samlarna vilket medfört att den mjukare böjen även är synlig i norr, liksom efter fågan av nordsamisk slöjd i sydliga trakter är ganska stor på grund av tvångsförflytningen av Karesuando lappar på 1920talet. Vad renskötarna i dag föredrar beror oftast på släktskap mer än nuvarande bostadsort.

Jag brinner något mer för sydsamiska slöjden men tillverkar minst lika mycket nordsamisk slöjd, det är roligt att min slöjd efterfrågas från Finnmarken i norr till Dalarna i söder och att samerna börjat återta gamla bruksföremål i vardagen. För mig finns inget finare än när min slöjd används och uppskattas i sitt rätta element, och en kulturskatt förs vidare med min slöjd. Alla renskötare, samer, jägare, fiskare och andra naturintresserade är välkomna att kontakta mig om intresse finns.

 

Spåtrumman

Att göra en äkta spåtrumma kan endast nåjden själv göra, att göra en trumma tar minst ett år.
Trummorna kan bli bättre och sämre att spå med, man måste vara extremt noga att välja ut ett heligt ämne. Trädet måste växa på ett visst sätt med vissa egenskaper som man lärt sig känna och se från äldre generationer.

Det finns två typer av trummor, skål och ram trummor. Ram trumman användes i syd centralsamiskt område och tillverkades av ett träd som växt på ett speciellt sätt lutat mot soluppgången, och på en hög höjd. Om möjligt så användes rönn men björk är och var nog vanligast, dessa träd är heliga och får inte användas till ved.

Skåltrumman användes mer i norr men finns i centralsamiska området, det är och framförallt var det mycket svårare att tillverka skåltrummor förr. Av naturliga skäl så var det svårt att hitta material på fjällen till ramtrummorna. Skåltrummorna tillverkas av en vril av den mycket senvuxna fjällbjörken, skåltrummorna var ofta något mindre än ramtrumman men ofta mycket påkostad med horninlägg och graverad dekor.

Både i norr som i sydliga trakter så sattes hängen i trumman, det var oftast penisben från lyckade björnjakter, eller klor men även mässing och silverringar användes. Vad som aldrig sattes i hänget var ben från vargen. Han var så hatad att man inte ens vågat nämna hans namn.

Trumskinnet ska vara ett renkalvskinn som slaktas kring midsommar, avhåras i en bäck och om man inte ska använda det direkt så spännes det upp på tork. När man sytt det på trumman och det  torkat och fått sin spänst så ska tecknen dit.

Nåjden eller trumtillverkaren gör en speciell pinne av ett heligt horn från en vit renkalv, denna ritual ärvs av den äldre generationen. När trumman och pinnen är klar så skrapas barken av från alroten som fått ligga och torka, man tuggar albarken och stoppar pinnen i munnen och fyller hålet i pinnen med den röda albarken. Sen ritas tecknen från mitten och ut mot kantrena, när trumman är klar så offras pinnen till offerlaven eller till seiten.

Tecknen skiljer sig inte nämnvärt mellan nord och syd men indelningen mellan överjordiska ,  jordiska, och underjordiska gudar skiljer sig mellan områdena.

Man ska skilja mellan en nåjdtrumma och en spåtrumma. Förr hade alla en familjetrumma den ärvdes oftast och användes till vardagsbruk och förvarades i boassjon.

En nåjdtrumma tillverkades av samernas medicinman nåjden. Ytterst få har gåvan att födas till nåjd, för det är inte något man blir, man föds utvald till shaman. När man träffat sitt skyddsdjur andra gången är man redo. Alla möter sitt skyddsdjur två gånger, när man föds och när man dör. Men nåjden möter sitt skyddsdjur en tredje gång det är när han eller hon tar steget och blir nåjd.

När man tagit steget och gudarna accepterat en ny hövding så börjar en livslång kamp att tillfredsställa och lära sig förstå med vördighet gudarnas kärlek och vrede.

För den som inte vet är nåjden länken mellan andevärden och människan, nåjden måste kunna försätta sig i trans och ta kontakt med både himmelska och underjordiska andar. För att försätta sig i trans så använder han en trumma som jag beskrivet, för att spå så används en mässing ring eller en hornvisare som heter arpa, en hammare av renhorn slås på trumskinnet så visaren vandrar runt.

För att förstå trummans täcken så ska jag kort beskriva hur det fungerar. Trumman delas upp i överhimmelska andar, himmelska, jordiska, och underjordiska andar, dessa bor ovan stjärnorna och i stjärnhimlen.  

Överhimmelska andarna

Raiden-attne (den rådandes fader),

Raiden-akka (Raiden-attnes hustru),

Raiden-pardne sonen som skaparallt nytt liv på jorden och sänder barnasjälarna till akkorna (födelsegummorna).

Dottern Rana-neita, vårflickan och fruktbarhetens gudinna som hjälpte gräset och växligheten om våren. Hon skyddar vårbetet till renarna och grönskan i almenhet.
 

Himmelska andarna

Ibmel med sin hund-björnen, han var högst på himlens andar.

Åskan, Tiermes stod närmast honom. Tiermes kraft och vrede respekterades högt och kunde både skapa skogsbränder samt ge vatten vid torka. Han har även en annan mycket viktig funktion han beskyddar nåjdens frisjäl när han reser till underjordens andevärld.

Väraldenolmai, värdens man han bodde högt i luften och krävde offer av könsdelar från rentjurarna vid slakt, han är växtlighetens kraft.

Biegg-olmai , vindmannen han styr över vinden, rengnet och snön. Han kom med stormar men även behaglig vind som höll insekter borta från renarna.

Ailekes-olmak , helgdags männen, dom var versamma på helgen. Fredag och lördag var det förbjudet att hugga ved till bränsle, all ved skulle vara huggen och klyvd senast torsdag annars kom olycka. Söndag var den mäktigaste dagen då var det lättast att komma i kontakt med andevärden och lämplig att besöka offerlaven.

Jisen-olmai, rimfrostmannen som oftast bodde i norrskenet och styrde över snön och skaren som var viktig vid flytt av renhjorden, han styrde även isarna och vårförfallet.

Atjan-tållolmai, regnbågsmannen ansågs god och krävde offer om våren.

Nainas, norrskenet det hörbara ljuset.

Peival´ke, solsonen som kom med värmen så tjälen gick ur backen och isarna bröt.

Peien-ene, soldottern

Attjis-ene, goda soldottern

Pallavan-olmai, molnmannen står i nära kontakt med biegg-olmai

Kitnihah-olmai, trollfågelmannen

Peive eller bewie, solen den viktigaste himmelska guden.

Manno, månen krävde särskilda offer juldagen, och dyrkades särdeles vid ny måne. 

Jordiska andar

Madder-akka är mödrarnas moder och gummornas gumma, hennes uppgift är att föra ett nytt liv till sin äldsta dotter Sarakka. Hon ska bekräfta befruktningen och hjälpa till som barnmorska vid barnafödandet.

Madder-akkas andra dotter Uksakka vaktar uksan kåtadörren och den tredje dottern Juksakka båggumman skall vara redo om det blir en pojke. Akkorna är kåtans och småbarnens beskyddarinnor.

Leibolmai: jaktens gud och blodmannen medverkar vid björnjakten och skänker sitt blod till trummans symboler. Han roder över alla djuren och tillbads för jaktlycka.

Gieddegäsjgalg, skyddsgudinna som vaktar kåtan mot allt ont.

Tjats-olmai, vattenmannen som ansvarar för fiskelycka men även en länk till saivosjöarna.

Suoivengelle, skuggmannen

Saivaneita, sjöjungfru som bodde i de heliga Saivosjöarna, farlig för mansfolk.

Lodisjädne, fågelgumman som stod för jaktlycka på fågel. 
 

Underjordiska andar

I underjorden finns Saivo, dödsriket dit Rota för de dödas själar.

Rota-aimo, om man vanärat gudarna och inte handlat rätt i livet så kunde man hamna i detta dödsrike.

I Saivo dit alla goda människor hamnar regerar jabeme-akka en dödens gumma som bestämde själens öde.

Rota, är en gestalt som kräver stora offer, i sämsta fall en häst. Rota rider på en häst med själen till dödsriket, nåjden måste stå väl med Rota om sjukdomar ska botas.

Detta är grovt indelningen på ande värden, beroende vad trumman berättar så kan man måsta försätta sig i trans och göra en resa med fri själen.
För att hålla sig god med gudarna så krävs offer, det fanns både gemensamma seiter offerplatser och offerlavar som fanns vid kåtorna och mjölkvallarna, stenseiter vid sjöar användes ofta av alla medan undangömda träfigurer som var personliga tillbads vid sjukdom.

Nåjden hade egna offerplatser och riktstenar för att hitta hem vid resor med frisjälen. Allmänt så fanns heliga sjöar och berg som offrades till vid flytt med renarna, högtidsdagar, björngravar och månvarv högtidlighölls.